Sorg i kropp och knopp

Sorg är fascinerande tycker jag. Det är något högst personligt men också något universellt som alla kan känna igen sig i.
För mig är januari en riktigt jobbig månad, men det börjar manifestera sig redan i december. Jag kan börja känna av att jag har mer värk än vanligt, jag är mer retlig och lättirriterad. Dessutom binder jag mer vatten och går och känner mig spänd och svullen. Det här kan ibland pågå i flera veckor innan poletten trillar ner och jag förstår vad det är som händer – det närmar sig januari….
Den 6 januari 2011 gick min pappa bort som en följd av  olika hälsoproblem och två år och nio dagar senare förlorade jag även min mamma efter en kamp med helt andra typer av hälsorelaterade problem. Ingen av dem hade fyllt 61.
Mitt liv vändes upp och ner och har inte varit sig riktigt likt sedan dess, även om det mesta återgått till det ”normala”. Sorgen är inte på något sätt lika akut längre, jag börjar inte längre tokgråta utan anledning var som helst, när som helst. Men någonstans inom mig ligger sorgen och bubblar och när det börjar närma sig årsdagar så manifesteras den på olika sätt i min kropp – långt innan den når mina medvetna tankar. Är inte det fascinerande? Kropp och knopp i ständig symbios.
Hur jag hanterar sådana här dagar varierar lite i och med dagsform. Idag hade jag till exempel gärna gått till gymmet och skrikit ur mig lite ångest under en tung skivstång, men kroppen säger nej. Det får bli ett balanserande pilatespass, en smaskig grön smoothie och kvalitetstid med familjen idag!